.

Det är som när du sätter dig i Balder för första gången. Förväntansfull över vad som komma skall. Men du spänner ändå fast dig rejält ifall det skulle komma ett hinder på vägen. Och så sitter du där med munnen öppen och försöker skrika. Ibland av förtjusning, ibland av skräck. Men vinden dämpar ljudet och hur högt du än skriker kommer det inget ur din mun. Men du skriker i alla fall. I uppförsbackarna och i nerförsbackarna.

 

Ibland älskar du känslan som sprids genom din kropp. Ibland vill du stanna upp och hoppa av. Skiftningarna går så fort att du ibland inte hinner känna efter hur det verkligen känns. Du vet bara att du ska le framför kameran som kommer vid sista backen. För att visa att du har kul, för att visa att du njuter av åkturen livet ger dig.