.

Mamma. Min mamma. Hon och jag som är så lika att man blir rädd. Renasde min byrå idag och hittade den blommiga, blåa boken som hon gav till mig en gång när jag fyllde 16 och skrek att hon inte alls älskade mig. "läs detta så kan du aldrig mer säga att jag inte älskar dig" Och det kan jag inte.

 

I denna bok fanns 40 sidor med ord, utsmetade av tårar under tiden som jag var sjuk. Mammas egna dagbok som hon skrev i på nätterna då hon inte vågade sova för att hon var rädd att sin dotter helt plötsligt skulle sluta andas. Har aldrig läst sådan ord om mig själv, känns som om hon skriver om någon annan, inte som om hon skriver om mig. "jag älskar min lilla tjej så att hjärtat gör ont" skrev hon.

 

Och jag älskar dig också mamma. Fina mamma som sov 11 nätter på en plastmadrass i Lund och vaknade mitt i natten och läste bamsetidningar för mig. Mamma som sa upp sig från sitt jobb för att kunna vara hemma med mig om dagarna då jag var som sjukast.  Mamma som torkade tårarna när jag kom hem från skolan helt förtvivlad för att jag var tvungen att åka till sjukhuset i göteborg samtidigt som att det var skolfoto. Mamma som alltid kramades och pussades när jag var ledsen. Mamma som alltid ställt upp.

 

Idag läste jag boken igen. För kanske hundrade gången och lipade lika mycket som när jag läste det första gången. Om  jag någon gång får en dotter ska jag också skriva en sådan bok och sedan ge den till henne. finaste jag någonsin fått av mamma. Och om två dagar lämnar jag henne för 5 månader i oslo. oh