ETT MINNE.
Har tillbringat halva kvällen med att kolla på filmer och bilder sedan jag var liten. Tiderna då farfar levde och vi dansade kring granen med mina kusiner, då jag satt uppkrupen i mormors soffa på julafton livrädd för att tomten skulle plocka ner mig i säcken, när carolina springer och kramar mig och säger: min söta lillasyster och jag slår henne i magen och springer därifrån. Hittade även gamla kort sedan tiderna jag var i Lund på sjukhuset och fick ett sådant där starkt minne som jag totalt glömt.
Bilden föreställde mig och pappa, liggandes i en sjukhussäng. Jag var nyopererad och låg på sidan medans pappa ligger bakom mig och håller om mig och jag kramar en vit leksaksponny. Jag minns det såväl nu. Jag vaknade upp från operationen och ser pappa stå med ett paket till mig. Jag försöker liksom sträcka upp mina armar så han kan lyfta upp mig så vi kan öppna dem tillsammans men det känns som om 100 knivar hugger i hela magen och det gör till och med ont att andas. Jag vet inte vem som öppnade paketen, antagligen Carolina, men i låg en vit ponnyhäst med fluffig man. Detta var min dröm då jag önskade varje födelsedag och julafton att det skulle stå en ponny ute i garaget när jag vaknade. Den var så fin, min vita ponnyhäst.
Han fick vara med om allt, när sjuksköterskorna kom för att byta dropp eller lägga om bandagen på min mage höll jag krampaktigt min vita häst och då gjorde det liksom inte lika ont längre. Jag galopperade med den under sängen, på sängen, på pappas rygg och när dem frågade mig om jag ville se en film ville jag alltid se my little ponny för där var min vita häst levande. När jag skulle sova i en främmande säng, i en främmande stad med smärta i hela magen låg jag och pratade med min vita ponnyhäst, jag intalade mig själv att han gnäggade tillbaka och jag kun de somna.
På den tiden hade jag en röd pippiresväska. Där i hade jag och mamma packat mina saker som jag behövde ha på sjukhuset och den dagen vi skulle åka hem la jag i min ponnyhäst i pippiväskan. Jag dubbel kollade säkert 10 gånger innan jag vågade stänga väskan och säga hejdå till sjukhuset och när vi stannade på en rastplats påväg hem frågade jag pappa om han kunde öppna väskan så att jag fick kolla så att han mådde bra där bak i bilen.
Jag kunde knappt vänta tills jag kom hem och fick visa min häst för mina kompisar och se deras avundsjuka blickar, det var ju världens finaste häst jag hade fått "för att jag hade varit så duktig" sa mamma och jag var stoltare än någonsin. Jag minns hur jag kom hem och packade upp min ponnyhäst och hur jag började storgråta. Min vita häst luktade sjukhus, operationer, mediciner, vita korridorer, allvarliga ansikten och äckliga tabletter som jag tvingades i. Det kändes återigen som 100 knivar högg i magen och jag slängde den under min säng.
Pappa frågade mig en dag vart min häst tagit vägen och hittade den sedan under min säng. Han fattade att den gav mig dåliga minnen så han spikade upp en hylla mittemot min säng där han ställde min vita häst. Och varje natt sa jag godnatt till honom där han stod på sin hylla och tittade på honom. Han var där men jag kunde inte känna sjukhus lukten. Han var så fin,min vita ponnyhäst.
Bilden föreställde mig och pappa, liggandes i en sjukhussäng. Jag var nyopererad och låg på sidan medans pappa ligger bakom mig och håller om mig och jag kramar en vit leksaksponny. Jag minns det såväl nu. Jag vaknade upp från operationen och ser pappa stå med ett paket till mig. Jag försöker liksom sträcka upp mina armar så han kan lyfta upp mig så vi kan öppna dem tillsammans men det känns som om 100 knivar hugger i hela magen och det gör till och med ont att andas. Jag vet inte vem som öppnade paketen, antagligen Carolina, men i låg en vit ponnyhäst med fluffig man. Detta var min dröm då jag önskade varje födelsedag och julafton att det skulle stå en ponny ute i garaget när jag vaknade. Den var så fin, min vita ponnyhäst.
Han fick vara med om allt, när sjuksköterskorna kom för att byta dropp eller lägga om bandagen på min mage höll jag krampaktigt min vita häst och då gjorde det liksom inte lika ont längre. Jag galopperade med den under sängen, på sängen, på pappas rygg och när dem frågade mig om jag ville se en film ville jag alltid se my little ponny för där var min vita häst levande. När jag skulle sova i en främmande säng, i en främmande stad med smärta i hela magen låg jag och pratade med min vita ponnyhäst, jag intalade mig själv att han gnäggade tillbaka och jag kun de somna.
På den tiden hade jag en röd pippiresväska. Där i hade jag och mamma packat mina saker som jag behövde ha på sjukhuset och den dagen vi skulle åka hem la jag i min ponnyhäst i pippiväskan. Jag dubbel kollade säkert 10 gånger innan jag vågade stänga väskan och säga hejdå till sjukhuset och när vi stannade på en rastplats påväg hem frågade jag pappa om han kunde öppna väskan så att jag fick kolla så att han mådde bra där bak i bilen.
Jag kunde knappt vänta tills jag kom hem och fick visa min häst för mina kompisar och se deras avundsjuka blickar, det var ju världens finaste häst jag hade fått "för att jag hade varit så duktig" sa mamma och jag var stoltare än någonsin. Jag minns hur jag kom hem och packade upp min ponnyhäst och hur jag började storgråta. Min vita häst luktade sjukhus, operationer, mediciner, vita korridorer, allvarliga ansikten och äckliga tabletter som jag tvingades i. Det kändes återigen som 100 knivar högg i magen och jag slängde den under min säng.
Pappa frågade mig en dag vart min häst tagit vägen och hittade den sedan under min säng. Han fattade att den gav mig dåliga minnen så han spikade upp en hylla mittemot min säng där han ställde min vita häst. Och varje natt sa jag godnatt till honom där han stod på sin hylla och tittade på honom. Han var där men jag kunde inte känna sjukhus lukten. Han var så fin,min vita ponnyhäst.
Kommentarer
Trackback
