.

Får ett panikångest anfall. sju dagar sedan sist. tog min mobil och ringde en fin vän. tårarna rann medans pepp orden sprödade. vet inte varför jag blir så upprörd det är ju bara ett kuvert med mitt namn på. stämplat från en plats som skrämmer mig. det är ju bara ord. men tillsammans blir orden en text. en text som ger mig ångest. det är ju bara siffror. men lägger man ihop siffrorna bildar dem ett datum, en tid, ett möte. Känner smärtan i magen komma krypande, smärtan efter nålarna. Känner den fräna lukten av decifisions medel.

Orden som står där är till mig, det står det klart och tydligt. De har sagts högt. "Det har kommit ett brev till dig Johanna." Det är mitt, ingen annans. Orden är skrivna till mig, de vill läsas utav mig. Vad ger dem rätt till att läsas utav mig, få mig att hoppa tillbaka i tiden och ge mig återigen minnen som jag trodde att jag hade glömt? Helt plötsligt vill jag inte mer. Vill lägga mig ner och blunda, låtsas som att det inte finns. Som att orden inte var till mig, utan till någon annan. De var fel skickade. Skulle till en annan tjej, någon helt annanstans fast med samma namn. Men vad spelar det för roll, orden är mina och jag måste läsa dem. 

Jag hatar att göra val, att välja bort något. Då får jag beslutsångest och mår dåligt. Men inte denna gången, denna skiljer sig från alla andra gånger. Jag har ett val, en tid en plats att följa. Men jag vill inte. Jag kan inte. Så jag väljer bort minnerna, jag väljer bort rädslan, jag väljer bort ångesten.  Det är konstigt. Hur bokstäver tillsammans kan bilda sådan ångest. Hur dem kan para ihop sig med varandra och bilda ord som sedan bildar meningar som till sist bildar ångest. Ångest som bestämmt sig för att bosätta sig i mitt huvud.  Men i slutet är det ändå bara ord på ett vitt papper.