.

Älskade du. Med armar bredare än någon annan som jag känner, med tatueringar jag följt med fingespetsarna så många gånger då jag satt i soffan och drack välling. Kunde jag inte få sitta där igen, kunde du inte få vara här nu?

Aldrig hemma, alltid på jobbet. Du älskade det. Företaget som du byggt upp själv. Framgångar som du endast kunde tacka dig själv för. Utsmygandes ifrån middagen på julafton, in i garaget och på med alla tomte kläderna och till oss sa du den klassiska repliken ”Oj jag glömde köpa en tidning i affären”. Och visst trodde vi på det, visst blev vi i extas när det knackade på dörren och utanför stod du, iklädd en tomte mask och log. Ditt leende var så fint.

En krypande smärta i kroppen, något som vill göra sig påmind, något som vill säga ”här är jag”. Jag kan inte föreställa mig hur det kändes. Jag kan bara veta hur jag kände. Hemkommen med en söt hundvalp, tolv år gammal och stolt över en brons medalj i fotbolls cupen. Dina ord satte djupa sår, skar ett snitt och plötsligt föll du i mina ögon. Långt, långt ner på listan för jag ansåg visst att hundvalpen var söt,att mina byxor var snygga och att en tredje plats dög. Jag kunde inte förstå, jag var ju nöjd, jag var stolt. Varför kunde du inte unna mig det?

Idag skäms jag, hur du som alltid har glänst så starkt i mina ögon kunde sjunka så lågt efter några ord. Hade jag inte förmågan att kunna tänka den extra tanken varför. Jag började ta avstånd. Gav inte dig den där extra hårda kramen, skrattade inte det där extra skrattet när du sa något. Drog mig undan utan att ens tänka på det, det föll naturligt. Idag ångrar jag det, jag skulle kunna göra vad som helst för att få en enda kram av dig igen, en enda.

Rulator till rullstol, rullstol till säng. Skriken av smärta ekade när man gick utanför. Ropen på hjälp, ropen fyllda av smärta. Tiden i timglaset höll på att rinna ut, sakta men säkert bytte sanden sida tills det inte fanns någon sand kvar och timglaset slutade att rinna.

Rum 17. Ditt rum. Smärtans rum. Dödens rum.

Möbler togs bort, flyttades. Spelade ingen roll hur farmor än försökte göra det fint. Jag hatade rum 17. Jag hatade korten på oss barnbarn på byrån de ska ju stå hemma, på ditt naturgsbord, hatade lukten, hatade ljuset. Hatade att fira julafton där, sitta runt din säng, le och låtsas vara vara glad. Det spelade ingen roll vad alla julklapparna innehöll för ingenting kunde få dig att bli frisk. Hatade att din stol vid matbordet alltid var tom. Hatade att du var här hos oss men ändå frånvarande.  Hatade att detta nu hade blivit ditt hem, ditt väntrum till nästa liv.

Förträngde ditt ansikts uttryck på din födelsedag, din allra sista. Tårar som rullade ner för dina kinder ifrån orkeslösa ögon. Medlidandet var mer än vad jag kunde hantera. Jag gick omvägar för att slippa möta sanningen, jag blundade för att slippa se smärtan som nu existerade i vardagen.

Jag vill titta tillbaka på vår sista tid tillsammans som en glad tid med fina minnen. Jag vill kunna se ditt glada ansikts uttryck när du kramar mig när jag blundar. Jag vill kunna le när jag tänker på alla skämt som du brukade säga. Jag vill kunna höra de sista orden du sa till mig, de som betyder allra mest. Dem som jag ska skriva ner på ett speciellt ställe och alltid ha där.

Men verkligheten är grym. Den sista tiden tillsammans tillbringade vi vid ett bord, du i en rullstol och jag uppkrupen i soffan, du jollrandes som en bebis och jag med tårar i ögonen.  Ditt ansikte var inget leende, det var en grimas fylld med smärta och ångest. Ångest för att inte ha gjort de saker som du ville göra, ångest för allt som du skulle missa när verkligheten en dag skulle knacka på dörren och ta dig ifrån oss. Du visste, du stod vid vägskälet ingen vill stå vid där din destenation redan var utsedd, där biljetten härifrån redan var bokad.  De sista orden jag vill kunna minnas finns inte. Jag var inte där hos dig. Jag var någon annanstans, i ett annat rum fyllt med alkohol och glädje. Jag var inte i rum 17 när det knackade på dörren. Jag fick aldrig höra några sista ord att skriva ner. Jag fick aldrig se något sista ansikts uttryck att minnas föralltid. Jag fick inte säga de tre små orden. Jag fick aldrig säga hejdå även fast jag vet, att vi sa hejdå för länge länge sen.

Jag hoppas att du ser, hur vi kämpar, varenda dag utan dig. Hur fina blommorna på din grav är, hur starkt ljusen lyser upp ditt namn ingraverat i sten. Jag visste att du skulle försvinna en dag. Men hur kan man förbereda sig på att en person som funnits där i hela sitt liv bara skulle försvinna?


Du fick spendera 70 år på denna jord. Hade jag bestämt hade det blivit många mer men man får acceptera det man får och lyckas jag med hälften av det som du gjorde i ditt liv i mitt liv kommer jag att vara mer än nöjd. Tack för att jag fick 17 år med dig.
Älskade du, älskade älskade Farfar.